Til Røde Fane si heimeside
Artikkeloversikt sortert på forfattar
Artikkeloversikt sortert etter utgåve
Artikkeloversikt sortert på tema
Til heimesida til AKP

Paul Sweezy om stagnation
och kriser i ekonomin

av Paul Brosché

Røde Fane nr 3, 2003

Paul Brosché har vært politisk aktiv i Sverige siden Vietnam-bevegelsen,
har jobbet i helsevesenet og er nå førtidspensjonert.


Det produceras ständigt mer varor och tjänster än vad folket kan köpa. Detta är enligt Marx orsaken i sista hand till ekonomiska kriser under kapitalismen. Och att ekonomin alltid har en tendens till stagnation.

Paul Sweezy (född 1910) utgår i sina två böcker (1942, 1981) ifrån Marx' ackumulationsschema: pengar - vara (eller tillverkning) - mer pengar. Dvs. det som förkortas P-V-P'.

Kapitalisterna investerar för att få ut en vinst. Detta är deras enda motiv till att investera. Ju mer man investerar, desto mer varor och tjänster måste säljas. Kapitalistens ackumulationsschema är uppfyllt först när han har en vinst.

Folkets köpkraft är begränsad

Kapitalisterna håller nere lönerna i både rika och fattiga länder. Ur detta uppstår den grundläggande motsättningen i kapitalismen, utsugningen. Det produceras ständigt mer varor och tjänster än vad folket kan köpa. Detta är enligt Marx orsaken i sista hand till ekonomiska kriser under kapitalismen. Och att ekonomin alltid har en tendens till stagnation. Marx skriver i Kapitalet vol. 3 på sidene 438-439:

"Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets konsumtionsförmåga bildade dess gräns."

Detta skulle i princip leda till att kapitalismen som ekonomiskt system på sikt bryter ihop eller kollapsar, till ett sammanbrott. Sweezy har därför ägnat stor möda (1942 och 1966) åt att visa hur olika faktorer stimulerar ekonomin. Så att den åtminstone tillfälligt kan utvecklas bra igen. Under 1900-talet har framför allt militär upprustning såsom under 2:a världskriget, Korea-kriget och Vietnam-kriget inneburit en stark stimulans till ekonomin. Men när denna stimulans har avtagit, har ekonomin gått in i en stagnation igen.

Efter 1970 har ekonomin stimuleras av en alltmer frikostig kreditgivning. Och folk har lånat till bostäder och bilar. Men lånen ska betalas tillbaka, och det hämmar köpkraften.

Militär upprustning och kreditgivning är alltså två exempel på hur monopolkapitalet via staten försöker stimulera ekonomin. Dessa två sätt har bara tillfälliga effekter på ekonomin. Likaså är folkets köpkraft begränsad.

Då återstår som köpkraft betraktad, bara kapitalisternas egen konsumtion, dvs. investeringar och lyxkonsumtion. Lyxkonsumtionen innebär ingen större stimulans på ekonomin. Men investeringar har stor betydelse för ekonomin, om det finns - ja just det - efterfrågan dvs. köpkraft.

När bilfabrikanten ser att folk kommer att köpa fler bilar, så kommer han att investera igen. Men om bilköpen går ner, så skär han ner på produktionen och på nyinvesteringar, och skapar på så sätt arbetslöshet och minskad köpkraft. De totala investeringarna har stor betydelse för ekonomin, och när dessa kommer igång går ekonomin mot högkonjunktur igen. Detta skulle kunna kallas Sweezys investeringsteori, som är mer konkret, än teorin om det råder brist på köpkraft.

Så vitt jag förstår så hävdar Sweezy i boken Monopolkapitalet (MC 1966), att det ekonomiska överskottet (economic surplus) ökar trots kriser och stagnationen i ekonomin. Det ekonomiska överskottet består av:

A-D ovan innebär alltså att det ekonomiska överskottet ökar, men att köpkraften och möjligheten till investeringar inte ökar lika snabbt. B och C ovan innebär en omfördelning av mervärde (redistribution) från småföretagare till monopolföretag. Detta är bakgrunden till teorin att starkare länder suger ut svagare länder, till teorin om ojämt byte (unequal exchange), som Samir Amin med flera står bakom.

Ett ökande ekonomiskt överskott med dåliga eller minskande möjligheter till investeringar, är i sin tur förklaringen till spekulationsekonomin de senaste 30 åren. När man inte kan investera i produktiv verksamhet, så har man istället investerat i värdepapper, metaller eller i valutor.

Uppgången i ekonomin 1995-2001 var till större delen baserad på spekulation i värdepapper. När det till sist visade sig att vinsterna uteblev, så föll kurserna tillbaka till 1996 års nivå.

Oklarheter hos Sweezy

Dessa uppstod framför allt hur ekonomiskt överskott skulle tolkas i Monopolkapitalet 1966.

P-V-P' leder till stagnation, men när det gäller orsaker till de kortvarigare ekonomiska cyklerna, så måste man gå ner på en konkretare nivå. (Jmf. med punkt c ovan.) Man måste ta hänsyn till att olika länder agerar olika til exempel genom devalveringar och räntor. Se Brenner, The boom and the bubble, 2002. Företagen agerar också olika. Att bilförsäljningen går ner, innebär inte automatiskt att alla biltillverkare skär ner. Det finns de som expanderar också. Jmf. med Nokias tillverkning av mobiltelefoner. Hela branschen är inte i kris.

Om man skall förklara kortvariga kriser i ekonomin, de som återkommer med 5-10 års mellanrum, så räcker det alltså inte att hänvisa bara till den begränsade köpkraften. Man måste analysera en konkret historisk verklighet.

Detta gör Magdoff i kap. 11 i Imperialismen (1978), när han jämför Lenins och Rosa Luxemburgs olika syn på utvecklingen i slutet på 1800-talet.


Viktigaste litteraturen, som går att låna från svenska universitetsbibliotek, via Libris: