|
Under EU-toppmötet i Göteborg i nästa vecka kallas till två stora demonstrationer. Fredag 15. juni tågar EU-motståndet under huvudparollerna Sverige ut ur EU! och Nej till EMU!. Så gott som hela nejsidan från folkomröstningskampanjen 1994 är med: Folkrörelsen Nej till EU, Socialdemokratiska EU-kritiker, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, KPML(r) med flera. Och inte minst viktigt: Transportarbetarförbundet och Hamnarbetarförbundets avdelning 4. Dagen därpå kallar syndikalistiska SAC, Miljöförbundet jordens vänner, Attac och ett stort antal andra svenska och utländska organisationer till demonstration under huvudparollen För ett annorlunda Europa. Varför två demonstrationer – hade det inte varit bättre med en? Nej, inte under rådande omständigheter. Sakförhållandet är att de två demonstrationerna representerar två olika synsätt på EU och på kampen mot EU, som omöjligen kan förenas i en och samma manifestation. Då är det bättre med två demonstrationer. Det tjänar både bredden och den politiska klarheten på. EU-motståndets demonstration fredag 15. juni säger nej till EU och reser det konsekventa och i Sverige folkligt förankrade kravet Sverige ut ur EU!. Den representerar därvid en återsamling av nejsidan från folkomröstningskampanjen 1994, vilket är mycket betydelsefullt – inte minst med tanke på den EMU-kamp som väntar i Sverige. Lördagens demonstration tar inte ställning mot EU, utan bara mot delar av EU:s politik. Av naturliga skäl. Flera av de tongivande organisationerna bakom den, som syndikalistiska SAC och Attac, tar inte ställning mot EU. SAC tillhörde inte ens nejsidan inför folkomröstningen om EU. Lördagens demonstration är i den meningen EU-reformistisk – den säger nej till ett nyliberalt EU-bygge, men inte till EU som sådant. I den samlande parollen För ett annorlunda Europa dväljs tvärtom tanken på ett annorlunda EU, på ett reformerat EU, på ett EU som på något märkligt sätt skall förvandlas till sin egen motsats – från en uppgörelse mellan Europas monopolkapitalister till en sammanslutning riktad mot just dessa monopolkapitalister. Förenklat kan man alltså säga att EU-motståndet demonstrerar fredag 15. juni och den mer hovsamma EU-reformismen dagen därpå. Förenklat, som sagt – utgående från de politiska plattformarna och de politiska linjer som demonstrationerna representerar. Vad gäller deltagandet är bilden inte lika given. Det kommer att gå många EU-motståndare också i lördagens demonstration. Synen på EU är den viktigaste och mest omedelbara skiljelinjen. Men det finns fler. Som om hur kampen mot EU och EU:s politik skall föras. När diskussionerna om vad som kan och bör göras under EU-toppmötet i Göteborg inleddes för drygt ett år sedan reste KPML(r), Folkrörelsen Nej till EU och andra konsekventa EU-motståndare uppgiften att mobilisera och manifestera det svenska EU-motståndet så brett och kraftfullt som möjligt – detta för att förhindra överhetens uttalade plan att använda ordförandeskapet till att förvandla EU-motståndet till mer lätthanterlig EU-kritik. Vi menade att uppgiften består i att visa EU – och inte minst EU:s svenska uppbackare och redskap – att svenska folket inte vill veta av EU, att svenska folket vill ut ur EU, inte minst för att därmed rida spärr mot ett svenskt medlemskap i EMU. Framförallt syndikalistiska SAC motsatte sig en sådan inriktning, som betecknades som alltför snäv, rentav som nationellt inskränkt. SAC ville istället organisera en all-europeisk manifestation kring all-europeiska krav, formulerade av dem själva. Det är på den grundvalen som lördagens demonstration är organiserad. Man kan naturligtvis fråga sig hur en inriktning som anknyter till den breda folkopinionens uppfattning i det land som toppmötet hålls kan vara snäv, särskilt i förhållande till en inriktning som påstås syfta till att mobilisera ett all-europeiskt motstånd. Vilka andra än en snäv skara aktivister åker från länder som Grekland, Italien och Frankrike för att protestera mot EU i Göteborg? I denna fråga dväljs en djupare åsiktsskillnad. Det handlar dels om klasskampens karaktär. KPML(r) hävdar att klasskampen är internationell till sitt innehåll, men nationell till sin form. Den kan kanske låta som en fras, men är det enkla och självklara: klasskampen är konkret, klasskampen utgår från de konkreta förutsättningar som gäller i olika länder och kan inte, får inte, pressas in i en påhittad form – det är att snöpa klasskampen, att föra den på villovägar. Internationell arbetarsolidaritet är att stödja varandra i varandras kamper, inte att konstruera internationella program, om aldrig så himlastormande. Kampen mot EU i Sverige, för att ta ett näraliggande exempel, måste drivas utifrån de förutsättningar som gäller i Sverige – utifrån förutsättningen att en majoritet av svenska folket säger nej till EU. I andra EU-länder är förutsättningarna andra och där måste kampen mot EU därför drivas utifrån andra linjer. Enkelt och självklart. Det handlar också om nationell självbestämmanderätt och demokrati. KPML(r) menar att arbetarklassen under kapitalismen har intresse av att värna det nationella oberoendet och demokratin som den bästa ramen för sin kamp. Det gäller arbetarklassen i alla länder – också den svenska. Därför reser vi kravet Sverige ut ur EU! – som ett arbetarkrav och, inte minst viktigt, som ett krav med bred anslutning i arbetarklassen. Givetvis löses inte klassfrågan om och när Sverige lämnar EU, också ett oberoende Sverige är med rådande klassförhållande ett kapitalistiskt Sverige, men det skapas bättre förutsättningarna för att lösa den, rentav nödvändiga förutsättningar. Det är viktigt nog. Skall Sverige vara ett självständigt land? EU-motståndets demonstration svarar ja på den frågan. Lördagens demonstration anser den ointressant, oviktig. Det är illa, inte minst med tanke på att självbestämmanderättens princip idag ifrågasätts på bred front, inte bara av EU, utan av hela det imperialistiska världssystemet, som genom att dödförklara nationalstaten och förklara självbestämmanderätten förlegad vill säkra kapitalets globala diktatur. EU-toppmötet i Göteborg lär inte gå till EU-hävderna som någon stor händelse. Det är ett mellanmöte, något av en gäspning i väntan på att Tyskland och Frankrike kommer överens om EU:s framtid. För Sveriges del är mötet dock viktigt – inte i sig, men väl som kraftmätning mellan EU-positiv överhet och EU-negativ folkopinion. Det är viktigt, oerhört viktigt, att det folkliga EU-motståndet manifesterar sig så brett och kraftfullt som det bara går – annars finns risk för att Göran Persson lyckas i sin ambition att knäcka EU-motståndet och förvandla det till för makten mer lätthanterlig EU-reformism. Det är bara en vecka kvar. Den måste alla EU-motståndare använda till att mobilisera till demonstrationen fredag 15. juni. Delta i aktiviteterna. Tala med arbetskamrater, vänner, släktingar och alla som kan tänkas vilja vara med. Alla till Göteborg 15. juni! Alla EU-motståndare i Göteborg till Järntorget 15. juni! Många tänker demonstrera både fredag och lördag. Låt gå för det. Desto fler som marscherar mot EU och/eller EU:s politik nästa helg desto bättre. Men det är fredagens demonstration som är avgörande, ty det är bara den som på allvar konfronterar makten – i Sverige och i EU – genom att föra fram de paroller som inte skulle bäras fram. Det är bara den som har potential att stoppa maktens planer. Sverige ut ur EU! Proletären 5. juni 2001 |
Forrige mening | Flere meninger | AKP si heimeside